Enigheten som gick in i evigheten. Västra Torggatan mellan Kungsgatan och Herrgårdsgatan.

Västra Torggatan mellan Kungsgatan och Herrgårdsgatan. Klicka för stor bild. Bilder från 1930-talet.

Hörnet Västra Torggatan-Herrgårdsgatan år 1947. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

Än en gång beger jag mig på utflykt i Värmlands Museums fantastiska digitala bildarkiv, i jakt på inspiration till nya historiska inlägg här på sidan. Och jag fastnar denna gång för bilden ovan. En bild på ett av många gatuavsnitt i Karlstad som helt bytt ansikte i modern tid. Gatan är idag en gågata och alla hus vi ser på dessa bilder är rivna. Några av dem så sent som på 1980-talet.

Text.

Samma gatuavsnitt. Sett från torgsidan. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

När dessa bilder togs, på 1930- och 40-talet kantades gatorna mestadels av hus i den gamla skalan, ofta äldre hus i två plan med trästomme och putsfasad med mängder av vackra detaljer. De flesta av dem uppförda efter branden 1865. Men mitt detta kvarter fanns vid denna tid också en representant för den nya skala som bröt fram på det tidiga 1900-talet. Nu som då växte staden på höjden.

Text

Herman Geijers Järnhandel AB. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

Men låt oss starta denna historiska Karlstadpromenad på hörnet ut mot torget, framför Herman Geijers Järnhandel, som flyttat hit från att tidigare under lång tid ha legat vid Hagatorget. Här, på paradplats vid Stora Torget, råder ett stillsamt småstadsgemyt denna soliga sommardag på 1930-talet. Som vanligt väcker fotografens närvaro stor uppmärksamhet, och tilldrar sig nyfikna blickar.

OT_06

En fotograf med kamera väckte uppmärksamhet. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

Med hjälp av arkivets förnämliga zoomfunktion kan vi utforska detaljer, som vid en snabb titt är svåra att upptäcka. Klicka på bilderna i inlägget så får du se. Här kan vi t ex möta de nyfikna blickar som studerar fotograf Dan Gunner i arbete. Och studerar vi skyltarna kan vi se att det inte längre står Herman Geijer utan Ehrnlunds Järnhandel. Ehrnlund köpte nämligen 1934 rörelsen av Geijer.

Text

Ser du affischen från Palladium? Inte? Klicka på bilden. Foto: Dan Gunner.

Följer vi fasaden längs Kungsgatan ser vi fler nyfikna blickar. Välklädda herrar i kostym, slips och hatt som samtalar i den svalkande skuggan från träden. Norsk Vice Konsulat står det på en skylt, Göteborgs-Banken på en annan. Och i ett reklamskåp på väggen hänger en poster med reklam för filmen ”Resan till Monte Carlo” som spelas på den vackra biografen Palladium på Drottningatan.

Text

Paul Lukas i Resan till Monte Carlo, eller Bt Candlelight, som den hette i original.

Huvudrollen i filmen innehades av Paul Lukas, eller Pál Lukács, som han egentligen hette. Lukács var född i Budapest och blev en firad stjärna, först i sitt hemland Ungern, och sedan i Hollywood, dit han kom 1927. 1943 belönades han med en Oscar för sin roll i filmen ”En dag ska komma” där han spelade mot storstjärnan Bette Davis. Hon med ögonen ni vet. Men nåväl. Det är historia. Så vi fortsätter tillbaka till hörnet, och vandrar nerför Västra Torggatan.

Text

Geijers Motoraffär var stadens Chevrolethandlare. Märket som knäckte T-Forden.

Vi vandrar fram till mitten av kvarteret, till det nyaste huset vid denna tid. Det höga i mitten. Det är ett pampigt och välbyggt hus. I bottenvåningen inhyser det Geijers Motoraffär som bl a säljer det amerikanska märket Chevrolet, ser vi på skylten. Och om jag inte är helt ute och cyklar så är det en Chevrolet, möjligen en Master Sedan, som står på gatan. Och ännu en som skymtar inne i butiken.

Text

Entréportaler av bästa jugendmärke på Västra Torggatan 18. Klicka för stor bild.

Är man, som jag, arkitekturintresserad, är åsynen av entredörrarna, av bästa jugendmärke med svängda linjer och gott om spröjs, en njutning att skåda. Säkert var de målade i engelskt rött och skänkte kunglig glans åt den som klev genom den. Tyvärr är de gamla hus som återstår i Karlstad nästan undantagslöst plundrade på sina gamla originaldörrar. Vill man se sådana får man åka besöka Stockholm. Där finns nästan varenda originaldörr kvar. Märkligt. Eller hur?

Text

Burspråk, sirliga smidesräcken och dekorerade fasader. Klicka för stor bild.

Låter man ögat följa fasaden uppåt blir man inte mindre glad. Utom möjligen över bristen på underhåll. Det nya huset gifter sig väl med de äldre i dekoration och utsmyckning. Burspråk och sirliga smidesräcken är en fröjd för ögat. Man tror sig för ett ögonblick förflyttad till sydligare nejder. Men icke. Karlstad var vid denna tid fylld av påkostade hus, just av denna typ. Det är stundtals svårt att förstå när man idag vandrar gatan ner.

Text

Margit Wallin-Holm Damfrisering, Karlstad Kostympress och Boråshörnan.

Vi avslutar vår vandring där vi började den. Vid huset på hörnet mot Herrgårdsgatan. Snarlikt det mot torget. Rikt dekorerat med pilastrar och joniska kapitäl. Som ett romerskt palats. Och fullt av affärsverksamhet. Margit Wallin-Holm Damfrisering,  Karlstad Kostympress och så Boråsboden på hörnet, ser vi på denna bild. På en äldre även Ludvig Thiessen Herr- och Damskrädderi samt inne på gården Malmborgs Sadelmakeri.

Tiderna förändras. Och stadsbilden med dem. Till det bättre eller sämre? Det får du själv avgöra. De gamla husen i kvarteret som bär namnet Enigheten gick i alla fall ironiskt nog snabbast av alla centralt belägna in i evigheten. Sin ståtlighet till trots. Detsamma gjorde de där verksamma företagarna Ludvig Thiessen och Margit Wallin-Holm. På det globala informationsnätverket internet fanns inte ett spår av dem. I alla fall inte förrän jag skrev detta inlägg.

Köttbesiktningsbyrån, Hugo Nilssons Konditori och Mjölkbaren. Folkliv på Tingvallagatan öster om torget.

Köttbesiktningsbyrån på Tingvallagatan 1, ca 1920. Foto: Karl Nyström

Tingvallagatan öster om torget är idag en gata som ligger märkligt öde till följd av en besynnerlig trafikplanering som skär av den från naturlig kontakt med torget. Innan så skedde var detta en gata fylld av butiker och levande folkliv. Moderna stadsplanerare har sålunda förminskat staden. Vilket kan tyckas märkligt då deras uppdrag borde vara det motsatta.

Tingvallagatan 1939, fylld av butiker och folkliv. Foto: Dan Gunner

På norra sidan av denna gatudel ligger det gamla Tingvallagymnasiet, gymnastiksalen och Saluhallen som en vacker fond. Komministergården mitt i backen är den södra sidans äldsta kvarvarande hus. Övriga tillkom med start en bit in på 1900-talet. Som till exempel det pampiga tabernaklet på hörnet, ritat av dåvarande stadsarkitekten Carl Crispin, i mina ögon den skickligaste arkitekt som någonsin verkat i staden.

Mjölkbaren på Tingvallagatan 5 ca år 1930. Minns du den? Foto: Dan Gunner

Snart fylldes gatan på med flera pampiga hus, fyllda med butiker. På bild nummer två, från evenemanget Lingiaden 1939, ser vi gatan fylld av folkliv och butiksskyltar. Damfrisering Frida Ahlstedt, Singer Symaskiner, Atelje Gunner Hovfotograf, Mjölkbaren, Motorcentrum och Konditori Hugo Nilsson är några av de skyltnamn vi kan utläsa. En interiör från Mölkbaren ser du på bilden ovan.

Hugo Nilssons Konditori på Tingvallagatan 3, ca 1930. Foto: Dan Gunner

De avslutande två bilderna visar interiörer från Hugo Nilssons Konditori på Tingvallagatan 3. I hörnet ut mot Östra Torggatan låg ännu ett konditori och café, Jernbergs Konditori. Säkert är det många som minns just dessa som sin ungdoms mötesplats. Kanske var det platsen för den första dejten. Idag är de båda, liksom i princip alla gamla cafémiljöer i det rivningsglada Karlstad, ett minne blott. Visst har de gamla cafémiljöerna en särskild charm.

Hugo Nilssons Konditori på Tingvallagatan 3, ca 1930. Foto: Dan Gunner

Och visst skulle både staden och stadsmiljön tjäna på att man åter öppnade upp denna del av Tingvallagatan för trafik och kontakt med Östra Torggatan. Och öppnade upp husens bottenvåningar för att skapa möjligheter för butiker och handel. Om detta tycker åtminstone jag bildsviten ovan bär tydligt vittnesmål.

Barnens dag i Klara 1906. Förtjusning förstås. Men också en gnutta skepsis.

Utsmyckat ekipage på Barnens Dag i Klara 1906. Klicka för stor bild.

Barnens Dag är namnet på en svensk välgörenhetsorganisation som har sitt ursprung i en satsning på barnkolonier sommartid i syfte att ge fattiga stadsbarn möjlighet till en tids sommarvistelse på landsbygden. Idén föddes i Roslagen år 1884 på initiativ av folkskollärarinnan Agnes Lagerstedt, efter schweizisk förebild. Året därpå, 1885, bildades på initiativ av kronprinsessan Victoria Föreningen för skollovskolonier.

Nyfikna blickar från de församlade. Kolla noga. Klicka för stor bild.

För att möjliggöra sommarkolonier även på fler platser började man på olika orter arrangera festligheter och aktiviteter för att få in medel till detta. En första Barnens Dagsfest anordnades 11-12 maj 1901 i Casselska parken i Grängesberg. Efterhand växte flera lokala Barnens Dag-föreningar fram runtom i Sverige. Karlstad var snabba att haka på tåget. Och den dag vi ser på bilderna i detta inlägg torde vara en av de första i staden. Och aktiviteten väckte naturligtvis stort intresse. Både bland gamla och unga.

Men också en rejäl gnutta skepsis. Både mot hästarna och fotografen.

Tittar man närmare på ansiktena på de församlade (klicka på bilderna) ser man dock många sammanbitna miner, både hos de tvenne unga damerna i kortegevagnen som bland åskådarna. Säkert bidrar närvaron av fotografen Karl Nyström, själv boende ett stenkast bort i Klara, där han hade sin fotoatelje. Bilderna är tagna på Malmtorget och i bakgrunden ser vi den relativt nybyggda Karlstad Teater, den store svenske teaterarkitekten Axel Anderbergs förstlingsverk som invigdes bara 13 år tidigare, år 1893.

Bilder från Värmlands Museums fantastiska bildarkiv som successivt fylls på med allt fler bilder ur deras enorma bildskatt.

Royal på Drottninggatan i Karlstad en stilla sommardag 1959. Lugnet före stormen.

Royal. Bageri, café och biograf. En sommardag 1959. Foto: Nils Almgren, VF

Året är 1959. Och det stora rivningshysteriet har ännu inte blommat ut för fullt i Karlstad innerstad. Många av de gamla husen som byggdes efter stadsbranden 1865 står fortfarande kvar. Det nyaste i raden är det som rymmer det populära Royal. Med bageriet i entréplan och det stora caféet en trappa upp. Där man kan välja att sitta vid ett fönsterbord med utsikt mot gatulivet. Eller mer stillsamt i dunklet litet längre bak i lokalen. Och så biografen förstås. Inte att förglömma.

I Drottninggatans förlängning bort mot Klaraborg övergår bebyggelsen i något som snarast liknar en trädgård eller en park. Ett sällsamt småstadsgemyt vilar över staden denna sommardag. Men det är ett bedrägligt lugn.

Tempo. Den nya tiden ska fram. Staden byter ansikte. Foto: B. Ludvigsson

Inom kort skall grävskopornas käftar göra processen kort med de vackra gamla husen och deras konstnärligt utformade och påkostade fasader. Gigantiska varuhus och gallerior skall in i staden. Stora lådor i glas och betong. Och det gamla skall bort. På bara några år sopas staden i det närmaste ren på äldre bebyggelse. Sanering kallas det på stadsplaneringsspråk.

Ofta får en enda enformig och kvartersstor låda ersätta en mångfald av äldre hus i olika stilar och storlekar. Det är en brutal omvandling av stadsbilden som sker på mycket kort tid. I mitten av 1980-talet har även det populära Royal dragit sin sista suck. Och blir för evigt saknat av många som haft det som sitt stamställe.

Villa Eriksborg och ”Skôjertrea”. Två av många vackra trähus på Norrstrand som fick skatta åt förgängelsen..

Villa Eriksborg. En ståtlig 1800-talsvilla på Norrstrand. Foto: Okänd

Från ett antal av bloggens läsare har framförts önskemål om fler bilder och berättelser från Norrstrand. Och detta vill vi naturligtvis i möjligaste mån hörsamma. Därför kommer här ett inlägg om två vackra trähus från Norrstrand som tyvärr båda fått skatta åt förgängelsen – Villa Eriksborg och ”Skôjertrea”.

Villa Eriksborg, åtminstone har bilden det namnet i Värmlands Museums bildarkiv där vi hittar bilderna i detta inlägg, var en synnerligen ståtlig och påkostad villa med alla de arkitektoniska attribut som det sena 1800-talets arkitekturmode förespråkade. Tinnar och torn, lövsågade snickerier, öppna verandor, glasverandor med spröjsade fönster, balkonger och förstukvistar.

Villan låg enligt uppgift i hörnet av Rudsvägen och Eriksborgsgatan, dvs någonstans i trakten av Pizzeria Vedugnen eller Swedbanks gamla kontor. Den revs, som så många andra vackra gamla Karlstadhus när saneringens iskalla vindar började vina på 1950-talet.

"Skôjertrea" på Hagaborg, en gång fylld av sång och musik. Foto: Karl Nyström

”Skojertrea” var ett vackert, trevånings hyreshus som låg på adressen Klarastrandsgatan 3 på Hagaborg. Gatan finns inte längre kvar men gick vinkelrätt mot älven något öster om gubbholmsbron. Hagaborg var vid denna tid en levande stadsdel med kvarter fyllda av folkliv och verksamhet. Och mängder av vackra trähus som ”skôjertrea”.

Smeknamnet ”Skôjertrea” fick fastigheten enligt uppgift från Sören Johnsson då fler av dem som bodde i huset under en period var musikaliska, och spelade och sjöng mycket. De hade skojigt helt enkelt, och bodde i ett hus i tre våningar.

Har du egna minnesbilder från husen eller kvarteren? Eller kanske rent av egna fotografier? Kommentera och komplettera eller hör av dig till oss på den historiska Karlstadbloggen. Vi vill veta mer och vet att våra trogna läsare vill detsamma.

Full aktivitet i stadsdelen Klara kring förra sekelskiftet. Men vad är det egentligen som pågår?

Full aktivitet framför fastigheten Klara 1 kring förra sekelskiftet. Men vad pågår?

På den trevliga bilden ovan pågår febril aktivitet framför fastigheten Klara 1 i hörnet av Sandbäcksgatan och Våxnäsgatan, dvs snett framför entrén till teatern. Två maskiner som närmast ser ut som ångvältar har gjort en tillfällig paus och arbetarna poserar på traditionsenligt manér framför sina maskiner, samtidigt som spektaklet självklart ådrar sig de förbipasserandes intresse.

Vad är månne som pågår? Vilket är året? Och vilka är männen på bilden? Denna fråga sänder jag med varm hand till bloggens läsekrets, i hopp om att bringa klarhet i frågan.

Det stora fiskafänget 1924

Råtorp 1925. Alice med mamma och syskon utanför huset på Råtorpsvägen.

Med sorg i hjärtat har jag hört om Klarälvens svåra översvämningar. Då erinrar jag mig en mer lustbetonad händelse i samband med en översvämning år 1924. Jag var då 13 år och bodde med mina föräldrar och syskon i Råtorp (Karlstad) vid Klarälvens strand.

Såväl grönsaksland som potatisland och torrdass låg under vatten. Ekan med metspön och mask hade vi rott närmare villan. En dag hörde och såg vi ett stim med stora fiskar som vid närmare betraktande visade sig var braxen. Fort på med mask och alla metspön!

Från verandan metade två av mina yngre syskon tillsammans med tre av sina kamrater. Själv höll jag till i ett fönster som jag öppnat i sängkammaren. Oj, vad det nappade. Masken tog snart slut. Då kom vår mamma  till undsättning. Hon gjorde i ordning en gröt av vatten och mjöl. Fiskarna var så glupska så hon fick fullt sjå med tillagningen.

Men ett, tu, tre så var det roliga slut. Inte ett enda litet napp mer. Men hela verandan full med fisk. Vi gav bort till grannar och traktens alla hönsägare. På Nickebos restaurang, som vi bodde närmaste granne med, blev det inkokt braxen på menyn. Jag minns att ägarinnan, den snälla tant Kässel, betalade oss barn styckvis för firrarna. Veckopengen var ej uppfunnen då, så vi var ju jätteglada att få en slant till godis.

Ett par dagar efter vårt fiskeäventyr steg vattnet ytterligare. Det var spännande men inte så roligt. Det flöt mindre hus och uthus förbi på älven, men värst av allt var det med djuren. Det var grisar, kor och kalvar, även hästar och en fölunge såg vi en gång.

Älven steg dock inte så högt som 1916. Vi hade en stor gran på tomten. Högt uppe på stammen var målat en röd ring samt årtalet 1916. Vi bodde ej där då men fick omtalat att till det märket var vattenståndet detta år. Pappa målade en ring för år 1924. Undrar om de röda ringarna finns kvar?

Kanske blir det en ny ring i år? Men allt är nog borta, både träd och vattenmärken. Jag som undrar och minns är en värmlandstös, född 1911, som i 65 år bott i Stockholmstrakten, men till Värmland mitt kära barndomsland jag längtar ännu ibland!

Kommentar: Denna fantastiska berättelse skrevs på 1980-talet av Alice Allstrand (1911-2005), då bosatt i Enebyberg utanför Stockholm, som en insändare till Hemmets Veckotidning. Här på den Historiska Karlstadbloggen hamnade den i november 2011 tack vare Alices döttrar Anita Andersson och Siv Hermansson. Via dem har jag också fått veta att huset de bodde i, liksom de vackra grannhusen, i synnerligen smakfullt designad tidstypisk jugendstil, var uppförda av Alice pappa, byggmästaren Anders Valfrid Andersson. Jag tackar för denna information och för den målande berättelsen och hoppas ni hör av er till mig nästa gång ni besöker er mammas barndomsstad. Än nappar braxen i  Råtorp och under stundom stiger den mäktiga Klarälven än idag över sina brädder. Dock inte i den omfattning som innan regleringarna i begynnelsen av 1900-talet.