Hagalunds gård, Stensborgs Handelsträdgård och en skövlad Rhodondendronskog.

ddd

Entrén till Hagalunds Herrgård, uppförd på 1700-talet. Foto: Värmlands Museum

Ibland både frustreras och bedrövas jag av hur vårdlöst Karlstads Kommun historiskt hanterat, och tyvärr än idag hanterar, stadens kulturhistoriska minnesmärken. Staden blir ju i så många avseenden fattigare utan dem. Ointresset för denna typ av frågor från dem som har makten förvånar mig. Ett exempel är den forna herrgården Hagalund, den gård som givit namn åt den stadsdel som idag bär dess namn. Herrgården uppfördes redan under 1700-talet och hade om den fått stå kvar sålunda varit en av Karlstads äldsta byggnader.

För de som idag ännu minns gården förknippas den sannolikt med Stenborgs Handelsträdgård. Företaget grundades i Västerås av Frans Abdon Johansson, som 1918 flyttades det till Karlstad. Handelsträdgården sålde träd, bärbuskar och blommor över hela Sverige och till och med utomlands, och kunde under högsäsong sysselsätta ett 40-tal personer. Hundratusentals träd och buskar producerades och såldes via en egen katalog som trycktes upp i 10 000 exemplar. Stensborgs Handelsträdgård kunde till och med stoltsera med att vara utvalda Kungliga Hovleverantörer.

Mest kända var man kanske ändå för sin unika rhodondendronsamling, som byggdes upp av Frans Johanssons son Erland. I den så kallade rhododendronskogen fanns till slut över ofattbara 300 arter.

ddd

Hagalunds Herrgård. Länken till stadsdelen Hagalunds namn. Foto: Värmlands Museum

1965 tvingade Karlstads Kommun, som behövde marken för villabeyggelse, den motvilliga familjen att sälja anläggningen till byggbolaget L E Lundberg. Familjen, som drev verksamheten vidare en tid efter försäljningen, ville att den vackra och ståtligt inredda gården skulle bevaras och användas för någon form av barnverksamhet, men det ville varken kommunen eller Lundberg, utan de lät den förfalla.

1971 brändes huvudbyggnaden så slutligen ner i vad som omskrevs som en mordbrand, bara dagarna innan (!) den skulle rivas. Under 1970-talet exploaterades marken av L E Lundberg och de kvarvarande odlingarna från den forna trädskolan skövlades urskiljningslöst av grävskoporna när de nya villaområdena skulle byggas.

ddd

Ur bokverket Svenska Gods och gårdar från 1940-talets slut.

Idag är spåren efter den forna herrgården, liksom av den stora trädgårdsskolans omfattande odlingar, därför få. Synligast är den flotta ekallén som ursprungligen ledde fram till gården och som av någon outgrundlig anledning faktiskt tack och lov skonades. Allén skär idag tvärs igenom bostadsområdet där spåren i övrigt inskränker sig till det faktum att alla gatorna fått blomsternamn.

I en skogsdunge intill den bevarade Hagalundsallén lär man dock kunna finna välmående rhodondendronbuskar och en vattenledning med kran. Kanske är de trots allt en sista bevarad rest av Stensborgs en gång internationellt beryktade rhodondendronskog?

PS. Personligen tycker jag det vore trevligt med några kulturhistoriska minnesskyltar på platsen, som berättar om platsens historia. Om Hagalunds Gård, handelsträdgården, ekallén och så, Rhodondendronskogen förstås. Den senare borde inventeras och skyddas. Varför inte dessutom låta göra en offentlig Rhodondendronpark av dungen. DS

Mysteriet med den okända jättevillan. Kan du hjälpa oss lösa det?

ddd

Villa någonstans i Värmland på 1920-talet. Så lyder den knapphändiga…..

Värmlands Museums digitala bildarkiv är en plats dit jag ofta återkommer, för att bege mig på upptäcktsfärd i det gamla Karlstads historia. Här kan jag förlora mig i timmar i det förflutnas värld, bland gator, gränder, hus och människor som inte längre finns. Ibland bär det iväg även utanför Karlstads gränser. Som i fallet med den mystiska villan i detta inlägg. Åtminstone tror jag det.

ddd

…informationen om den här sagolika villan. Synnerligen påkostad och….

Av bildtexten framgår nämligen inte var villan är, eller var, belägen. Jag vet nämligen inte om den finns kvar än idag. Bara att bilden är tagen av den Karlstadbördige hovfotografen Karl Nyström, någonstans i Värmland, kring år 1920. Att villan är okänd tycks mig märkligt, givet att den är sagolikt pampig, och således borde vara uppförd av någon känd, rik person.

ddd

..och vackert belägen på en udde, omgiven av vatten. Men vart låg den vackra…

Nyttjar man bildarkivets förnämliga zoomfunktion kan man studera den rikt detaljerade fasaden på riktigt nära håll. Och här har sannerligen inte sparats på krutet. Här finns allt man kan önska sig av den tidens panelarkitektur med ett formspråk som härstammar i rakt nerstigande led från de gamla grekernas och romarnas arkitektur. Tänk vad de kunde rita och konstruera en gång i tiden.

ddd

..villan? Och vems var den? Detta mysterium hoppas vi att bloggens läsare…

Men vad är det då för ett hus? Och vart låg det? Om vi tittar närmare på bilden kanske vi kan hitta detaljer som hjälper oss på traven. Framför huset står två rock – och hattprydda herrar. Den ene tycks bjuda den andre på en cigarett. Det hela ser som så ofta på bilder tagna vid denna tid, litet stelt och uppställt ut. Och husets bottenvåning har något institutionellt över sig. Något slutet. Eller hur?

ddd

…kan hjälpa oss lösa. Finns den kanske rent av kvar än idag. Dess arkitektur….

Låter vi blicken vandra längs husets bottenvåning mot bildens vänsterkant skymtar vi två små barn mellan träden. Det ser ut som en pojke och en flicka. Inga entréer. Inga blommor. Inga trädgårdsmöbler. Nog ser det märkligt kalt ut jämfört med många andra bilder på villor från denna tid. Åtminstone reflekterar jag över detta faktum.

ddd

…signalerar rikedom. Men är det inte något i bilden som känns lite ödsligt? Lite…

Huset tycks vara beläget på en udde, och omgivet av vatten. Flott. Zoomar vi in på verandasidan, som märkligt nog tycks vända bort från vattnet, dyker de bägge hattprydda männen upp igen. Nu har mannen med käppen fått fyr på sin cigarett. Verandan är vackert formgiven, som verandor ofta var vid denna tid, men har ändå något märkligt ödsligt över sig. Träden är lövfria. Signalerande tidig vår eller sen höst.

ddd

..öde. Som i avsaknad av kärlek och omsorg? Kan du hjälpa oss lösa gåtan?

Låter vi blicken vandra uppför fasaden, till det rikt dekorerade fönsterpartiet ovanför verandan, skymtar en suddig gestalt upp i det vänstra fönstret. Där står vad som ser ut att vara en kvinna, med något som tycks mig vara ett husdjur i famnen. Men det kan också vara ett litet barn. Inga blommor. Hmm. Är det en villa enkom för sommarbruk månne?

Men vem är människorna på bilden? Vart låg, eller ligger, huset? Och vad har det för historia? Kanske kan du, käre läsare, hjälpa oss på traven med detta mysterium.

Vem var hon. Flickan med det magiska håret?

Blondie_1

Allt som oftast. Även när jag egentligen inte alls har tid. Och faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig, oftast just vid sådana tillfällen, ger jag mig på upptäcktsfärd i Värmlands Museums fantastiska bildarkiv. Här kan man förlora sig i timmar i det förflutnas landskap. Vandra gata upp och ner. Och se hur staden förändrats. Förtjusas. Men också förfäras.

Blondie_2

När jag idag, vid just ett sådant tillfälle, begav mig dit, snubblade jag över två bilder på en liten flicka med ett magiskt, vitt hår. Bilderna är tagna av fotograf Arvid Kjerling, som jag skrivit om flera gånger tidigare här på bloggen, någon gång mellan 1892 och 1917. Vem var flickan? Vad hette hon? Var kom hon från? Och hur kom hennes liv att se ut? Det tänkte jag forska litet i vid tillfälle och skriva ett inlägg om. Kanske vet du något? Hör av dig.

Skattkärrs Station. Anno 1869.

cgipict-img-1

Skattkärrs Station. Foto: Samlingsportalen.se

Om Karlstads historia är bristfälligt skildrad i bild, så är det än värre ställt med Skattkärrs. Så, på önskemål från en av bloggens läsare söker vi här så smått råda bot på den saken. Denna gång med ett inlägg från Skattkärrs Station.

cgipict-img

Skattkärrs Station. Foto: Samlingsportalen.se

Skattkärrs Station invigdes 1869 och var en till formatet ganska anspråkslös, men vacker, tegelbyggnad med en taktäckt perrong framför. Enligt uppgift var den snarlik Väse Station, som trots att rivningshot vilar över den, finns kvar än idag. Stationen i Väse har dock enligt samma uppgifter byggts på ytterligare en våning.

cgipict-img-4

Skattkärrs Station. Foto: Vykort

Som alla järnvägsbyggnader var Skattkärrs station gedigen och välbyggd. Taket var klätt av stora skifferplattor och fönstren i trafikvåningen var stora för att släppa in rikligt ljus. Vid den tid huset byggdes fann ju ännu så länge inte elektriskt ljus. Av taköjden att döma drar jag slutsatsen att övre våningen, den som döljer sig bakom de vackra, valvbågade fönstren, endast var ett vindsutrymme.

cgipict-img-3

Skattkärrs Station. Foto: Samlingsportalen.se

Till stationen hörde som sig bör en rad andra funktionsbyggnader. Här fanns allt från mindre utedass och tvättstugor till godsmagasin och en personalbostad.  Inne i stationerna fanns vid denna tid ofta separata väntsalar. En lite finare för 1/2-klass och en enklare för 3/4-klass.

AD3_081_web

Skattkärrs Station. Foto: Vykort, Alsterdalens hembygdsförening

Några stenkast från stationen låg ortens stora industrier. Sågverk och tegelbruk. Gigantiska fabriksanläggningar som sjöd av liv och gav arbete åt många ortsbor. Än idag finns vissa spår kvar av dessa anläggningar. Men av de pampiga husen på bilden återstår intet.

000888

Bostadshus för trafikpersonal i Skattkärr. Via Banvakt.se

Strax väster om stationshuset låg ett sk boställhus, ett bostadshus för trafikpersonal. I folkmun kom denna typ hus ofta att kallas banvaktsstugor. För några år sedan fanns en sådan stuga ännu kvar längs stationsgatan i Skattkärr. Om det var denna och om den finns kvar idag, vet jag inte.

000889

Skattkärrs sista stationsmästare Gösta Andersson. Via Banvakt.se

Däremot vet jag att Skattkärrs Station tyvärr revs 1969 efter att ha tagits ur bruk några år dessförinnan. Jag vet också, tack vare den utmärkta sidan Banvakt, att den siste stationsmästaren hette Gösta Andersson, och ses på bilden ovan.

MINOLTA DIGITAL CAMERA

Rallarnas raststuga Futten. Foto: Okänd (via Banvakt.se)

På samma sida läser jag att samhällets äldsta byggnad år 1983 var den s.k. Futten, där rallarna på 1860-talet fick mat och dryck och en stunds vila mellan arbetspassen. Hur det står till med Futten idag, dryga 30 år senare, känner jag inte till. Givet det faktum att kulturmiljövård och värnandet av våra samhällens historia milt sagt inte står så högt i kurs här i trakten, har jag tyvärr litet hopp om att det finns kvar. Men jag hoppas.

PS. Bilder och fakta på dessa sidor kommer från Nyeds Hembygdsförenings bildarkiv Wermlandsbilder, från sidan Banvakt.se och från tågentusiasten Stig Lundin.

Enigheten som gick in i evigheten. Västra Torggatan mellan Kungsgatan och Herrgårdsgatan.

Västra Torggatan mellan Kungsgatan och Herrgårdsgatan. Klicka för stor bild. Bilder från 1930-talet.

Hörnet Västra Torggatan-Herrgårdsgatan år 1947. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

Än en gång beger jag mig på utflykt i Värmlands Museums fantastiska digitala bildarkiv, i jakt på inspiration till nya historiska inlägg här på sidan. Och jag fastnar denna gång för bilden ovan. En bild på ett av många gatuavsnitt i Karlstad som helt bytt ansikte i modern tid. Gatan är idag en gågata och alla hus vi ser på dessa bilder är rivna. Några av dem så sent som på 1980-talet.

Text.

Samma gatuavsnitt. Sett från torgsidan. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

När dessa bilder togs, på 1930- och 40-talet kantades gatorna mestadels av hus i den gamla skalan, ofta äldre hus i två plan med trästomme och putsfasad med mängder av vackra detaljer. De flesta av dem uppförda efter branden 1865. Men mitt detta kvarter fanns vid denna tid också en representant för den nya skala som bröt fram på det tidiga 1900-talet. Nu som då växte staden på höjden.

Text

Herman Geijers Järnhandel AB. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

Men låt oss starta denna historiska Karlstadpromenad på hörnet ut mot torget, framför Herman Geijers Järnhandel, som flyttat hit från att tidigare under lång tid ha legat vid Hagatorget. Här, på paradplats vid Stora Torget, råder ett stillsamt småstadsgemyt denna soliga sommardag på 1930-talet. Som vanligt väcker fotografens närvaro stor uppmärksamhet, och tilldrar sig nyfikna blickar.

OT_06

En fotograf med kamera väckte uppmärksamhet. Klicka för stor bild. Foto: Dan Gunner

Med hjälp av arkivets förnämliga zoomfunktion kan vi utforska detaljer, som vid en snabb titt är svåra att upptäcka. Klicka på bilderna i inlägget så får du se. Här kan vi t ex möta de nyfikna blickar som studerar fotograf Dan Gunner i arbete. Och studerar vi skyltarna kan vi se att det inte längre står Herman Geijer utan Ehrnlunds Järnhandel. Ehrnlund köpte nämligen 1934 rörelsen av Geijer.

Text

Ser du affischen från Palladium? Inte? Klicka på bilden. Foto: Dan Gunner.

Följer vi fasaden längs Kungsgatan ser vi fler nyfikna blickar. Välklädda herrar i kostym, slips och hatt som samtalar i den svalkande skuggan från träden. Norsk Vice Konsulat står det på en skylt, Göteborgs-Banken på en annan. Och i ett reklamskåp på väggen hänger en poster med reklam för filmen ”Resan till Monte Carlo” som spelas på den vackra biografen Palladium på Drottningatan.

Text

Paul Lukas i Resan till Monte Carlo, eller Bt Candlelight, som den hette i original.

Huvudrollen i filmen innehades av Paul Lukas, eller Pál Lukács, som han egentligen hette. Lukács var född i Budapest och blev en firad stjärna, först i sitt hemland Ungern, och sedan i Hollywood, dit han kom 1927. 1943 belönades han med en Oscar för sin roll i filmen ”En dag ska komma” där han spelade mot storstjärnan Bette Davis. Hon med ögonen ni vet. Men nåväl. Det är historia. Så vi fortsätter tillbaka till hörnet, och vandrar nerför Västra Torggatan.

Text

Geijers Motoraffär var stadens Chevrolethandlare. Märket som knäckte T-Forden.

Vi vandrar fram till mitten av kvarteret, till det nyaste huset vid denna tid. Det höga i mitten. Det är ett pampigt och välbyggt hus. I bottenvåningen inhyser det Geijers Motoraffär som bl a säljer det amerikanska märket Chevrolet, ser vi på skylten. Och om jag inte är helt ute och cyklar så är det en Chevrolet, möjligen en Master Sedan, som står på gatan. Och ännu en som skymtar inne i butiken.

Text

Entréportaler av bästa jugendmärke på Västra Torggatan 18. Klicka för stor bild.

Är man, som jag, arkitekturintresserad, är åsynen av entredörrarna, av bästa jugendmärke med svängda linjer och gott om spröjs, en njutning att skåda. Säkert var de målade i engelskt rött och skänkte kunglig glans åt den som klev genom den. Tyvärr är de gamla hus som återstår i Karlstad nästan undantagslöst plundrade på sina gamla originaldörrar. Vill man se sådana får man åka besöka Stockholm. Där finns nästan varenda originaldörr kvar. Märkligt. Eller hur?

Text

Burspråk, sirliga smidesräcken och dekorerade fasader. Klicka för stor bild.

Låter man ögat följa fasaden uppåt blir man inte mindre glad. Utom möjligen över bristen på underhåll. Det nya huset gifter sig väl med de äldre i dekoration och utsmyckning. Burspråk och sirliga smidesräcken är en fröjd för ögat. Man tror sig för ett ögonblick förflyttad till sydligare nejder. Men icke. Karlstad var vid denna tid fylld av påkostade hus, just av denna typ. Det är stundtals svårt att förstå när man idag vandrar gatan ner.

Text

Margit Wallin-Holm Damfrisering, Karlstad Kostympress och Boråshörnan.

Vi avslutar vår vandring där vi började den. Vid huset på hörnet mot Herrgårdsgatan. Snarlikt det mot torget. Rikt dekorerat med pilastrar och joniska kapitäl. Som ett romerskt palats. Och fullt av affärsverksamhet. Margit Wallin-Holm Damfrisering,  Karlstad Kostympress och så Boråsboden på hörnet, ser vi på denna bild. På en äldre även Ludvig Thiessen Herr- och Damskrädderi samt inne på gården Malmborgs Sadelmakeri.

Tiderna förändras. Och stadsbilden med dem. Till det bättre eller sämre? Det får du själv avgöra. De gamla husen i kvarteret som bär namnet Enigheten gick i alla fall ironiskt nog snabbast av alla centralt belägna in i evigheten. Sin ståtlighet till trots. Detsamma gjorde de där verksamma företagarna Ludvig Thiessen och Margit Wallin-Holm. På det globala informationsnätverket internet fanns inte ett spår av dem. I alla fall inte förrän jag skrev detta inlägg.

Köttbesiktningsbyrån, Hugo Nilssons Konditori och Mjölkbaren. Folkliv på Tingvallagatan öster om torget.

Köttbesiktningsbyrån på Tingvallagatan 1, ca 1920. Foto: Karl Nyström

Tingvallagatan öster om torget är idag en gata som ligger märkligt öde till följd av en besynnerlig trafikplanering som skär av den från naturlig kontakt med torget. Innan så skedde var detta en gata fylld av butiker och levande folkliv. Moderna stadsplanerare har sålunda förminskat staden. Vilket kan tyckas märkligt då deras uppdrag borde vara det motsatta.

Tingvallagatan 1939, fylld av butiker och folkliv. Foto: Dan Gunner

På norra sidan av denna gatudel ligger det gamla Tingvallagymnasiet, gymnastiksalen och Saluhallen som en vacker fond. Komministergården mitt i backen är den södra sidans äldsta kvarvarande hus. Övriga tillkom med start en bit in på 1900-talet. Som till exempel det pampiga tabernaklet på hörnet, ritat av dåvarande stadsarkitekten Carl Crispin, i mina ögon den skickligaste arkitekt som någonsin verkat i staden.

Mjölkbaren på Tingvallagatan 5 ca år 1930. Minns du den? Foto: Dan Gunner

Snart fylldes gatan på med flera pampiga hus, fyllda med butiker. På bild nummer två, från evenemanget Lingiaden 1939, ser vi gatan fylld av folkliv och butiksskyltar. Damfrisering Frida Ahlstedt, Singer Symaskiner, Atelje Gunner Hovfotograf, Mjölkbaren, Motorcentrum och Konditori Hugo Nilsson är några av de skyltnamn vi kan utläsa. En interiör från Mölkbaren ser du på bilden ovan.

Hugo Nilssons Konditori på Tingvallagatan 3, ca 1930. Foto: Dan Gunner

De avslutande två bilderna visar interiörer från Hugo Nilssons Konditori på Tingvallagatan 3. I hörnet ut mot Östra Torggatan låg ännu ett konditori och café, Jernbergs Konditori. Säkert är det många som minns just dessa som sin ungdoms mötesplats. Kanske var det platsen för den första dejten. Idag är de båda, liksom i princip alla gamla cafémiljöer i det rivningsglada Karlstad, ett minne blott. Visst har de gamla cafémiljöerna en särskild charm.

Hugo Nilssons Konditori på Tingvallagatan 3, ca 1930. Foto: Dan Gunner

Och visst skulle både staden och stadsmiljön tjäna på att man åter öppnade upp denna del av Tingvallagatan för trafik och kontakt med Östra Torggatan. Och öppnade upp husens bottenvåningar för att skapa möjligheter för butiker och handel. Om detta tycker åtminstone jag bildsviten ovan bär tydligt vittnesmål.

Barnens dag i Klara 1906. Förtjusning förstås. Men också en gnutta skepsis.

Utsmyckat ekipage på Barnens Dag i Klara 1906. Klicka för stor bild.

Barnens Dag är namnet på en svensk välgörenhetsorganisation som har sitt ursprung i en satsning på barnkolonier sommartid i syfte att ge fattiga stadsbarn möjlighet till en tids sommarvistelse på landsbygden. Idén föddes i Roslagen år 1884 på initiativ av folkskollärarinnan Agnes Lagerstedt, efter schweizisk förebild. Året därpå, 1885, bildades på initiativ av kronprinsessan Victoria Föreningen för skollovskolonier.

Nyfikna blickar från de församlade. Kolla noga. Klicka för stor bild.

För att möjliggöra sommarkolonier även på fler platser började man på olika orter arrangera festligheter och aktiviteter för att få in medel till detta. En första Barnens Dagsfest anordnades 11-12 maj 1901 i Casselska parken i Grängesberg. Efterhand växte flera lokala Barnens Dag-föreningar fram runtom i Sverige. Karlstad var snabba att haka på tåget. Och den dag vi ser på bilderna i detta inlägg torde vara en av de första i staden. Och aktiviteten väckte naturligtvis stort intresse. Både bland gamla och unga.

Men också en rejäl gnutta skepsis. Både mot hästarna och fotografen.

Tittar man närmare på ansiktena på de församlade (klicka på bilderna) ser man dock många sammanbitna miner, både hos de tvenne unga damerna i kortegevagnen som bland åskådarna. Säkert bidrar närvaron av fotografen Anna Ollson till uppståndelsen. Bilderna är tagna på Malmtorget och i bakgrunden ser vi den relativt nybyggda Karlstad Teater, den store svenske teaterarkitekten Axel Anderbergs förstlingsverk som invigdes bara 13 år tidigare, år 1893.

Bilder från Värmlands Museums fantastiska bildarkiv som successivt fylls på med allt fler bilder ur deras enorma bildskatt.

Royal på Drottninggatan i Karlstad en stilla sommardag 1959. Lugnet före stormen.

Royal. Bageri, café och biograf. En sommardag 1959. Foto: Nils Almgren, VF

Året är 1959. Och det stora rivningshysteriet har ännu inte blommat ut för fullt i Karlstad innerstad. Många av de gamla husen som byggdes efter stadsbranden 1865 står fortfarande kvar. Det nyaste i raden är det som rymmer det populära Royal. Med bageriet i entréplan och det stora caféet en trappa upp. Där man kan välja att sitta vid ett fönsterbord med utsikt mot gatulivet. Eller mer stillsamt i dunklet litet längre bak i lokalen. Och så biografen förstås. Inte att förglömma.

I Drottninggatans förlängning bort mot Klaraborg övergår bebyggelsen i något som snarast liknar en trädgård eller en park. Ett sällsamt småstadsgemyt vilar över staden denna sommardag. Men det är ett bedrägligt lugn.

Tempo. Den nya tiden ska fram. Staden byter ansikte. Foto: B. Ludvigsson

Inom kort skall grävskopornas käftar göra processen kort med de vackra gamla husen och deras konstnärligt utformade och påkostade fasader. Gigantiska varuhus och gallerior skall in i staden. Stora lådor i glas och betong. Och det gamla skall bort. På bara några år sopas staden i det närmaste ren på äldre bebyggelse. Sanering kallas det på stadsplaneringsspråk.

Ofta får en enda enformig och kvartersstor låda ersätta en mångfald av äldre hus i olika stilar och storlekar. Det är en brutal omvandling av stadsbilden som sker på mycket kort tid. I mitten av 1980-talet har även det populära Royal dragit sin sista suck. Och blir för evigt saknat av många som haft det som sitt stamställe.

Villa Eriksborg och ”Skôjertrea”. Två av många vackra trähus på Norrstrand som fick skatta åt förgängelsen..

Villa Eriksborg. En ståtlig 1800-talsvilla på Norrstrand. Foto: Okänd

Från ett antal av bloggens läsare har framförts önskemål om fler bilder och berättelser från Norrstrand. Och detta vill vi naturligtvis i möjligaste mån hörsamma. Därför kommer här ett inlägg om två vackra trähus från Norrstrand som tyvärr båda fått skatta åt förgängelsen – Villa Eriksborg och ”Skôjertrea”.

Villa Eriksborg, åtminstone har bilden det namnet i Värmlands Museums bildarkiv där vi hittar bilderna i detta inlägg, var en synnerligen ståtlig och påkostad villa med alla de arkitektoniska attribut som det sena 1800-talets arkitekturmode förespråkade. Tinnar och torn, lövsågade snickerier, öppna verandor, glasverandor med spröjsade fönster, balkonger och förstukvistar.

Villan låg enligt uppgift i hörnet av Rudsvägen och Eriksborgsgatan, dvs någonstans i trakten av Pizzeria Vedugnen eller Swedbanks gamla kontor. Den revs, som så många andra vackra gamla Karlstadhus när saneringens iskalla vindar började vina på 1950-talet.

"Skôjertrea" på Hagaborg, en gång fylld av sång och musik. Foto: Karl Nyström

”Skojertrea” var ett vackert, trevånings hyreshus som låg på adressen Klarastrandsgatan 3 på Hagaborg. Gatan finns inte längre kvar men gick vinkelrätt mot älven något öster om gubbholmsbron. Hagaborg var vid denna tid en levande stadsdel med kvarter fyllda av folkliv och verksamhet. Och mängder av vackra trähus som ”skôjertrea”.

Smeknamnet ”Skôjertrea” fick fastigheten enligt uppgift från Sören Johnsson då fler av dem som bodde i huset under en period var musikaliska, och spelade och sjöng mycket. De hade skojigt helt enkelt, och bodde i ett hus i tre våningar.

Har du egna minnesbilder från husen eller kvarteren? Eller kanske rent av egna fotografier? Kommentera och komplettera eller hör av dig till oss på den historiska Karlstadbloggen. Vi vill veta mer och vet att våra trogna läsare vill detsamma.

Full aktivitet i stadsdelen Klara kring förra sekelskiftet. Men vad är det egentligen som pågår?

Full aktivitet framför fastigheten Klara 1 kring förra sekelskiftet. Men vad pågår?

På den trevliga bilden ovan pågår febril aktivitet framför fastigheten Klara 1 i hörnet av Sandbäcksgatan och Våxnäsgatan, dvs snett framför entrén till teatern. Två maskiner som närmast ser ut som ångvältar har gjort en tillfällig paus och arbetarna poserar på traditionsenligt manér framför sina maskiner, samtidigt som spektaklet självklart ådrar sig de förbipasserandes intresse.

Vad är månne som pågår? Vilket är året? Och vilka är männen på bilden? Denna fråga sänder jag med varm hand till bloggens läsekrets, i hopp om att bringa klarhet i frågan.

Det stora fiskafänget 1924

Råtorp 1925. Alice med mamma och syskon utanför huset på Råtorpsvägen.

Med sorg i hjärtat har jag hört om Klarälvens svåra översvämningar. Då erinrar jag mig en mer lustbetonad händelse i samband med en översvämning år 1924. Jag var då 13 år och bodde med mina föräldrar och syskon i Råtorp (Karlstad) vid Klarälvens strand.

Såväl grönsaksland som potatisland och torrdass låg under vatten. Ekan med metspön och mask hade vi rott närmare villan. En dag hörde och såg vi ett stim med stora fiskar som vid närmare betraktande visade sig var braxen. Fort på med mask och alla metspön!

Från verandan metade två av mina yngre syskon tillsammans med tre av sina kamrater. Själv höll jag till i ett fönster som jag öppnat i sängkammaren. Oj, vad det nappade. Masken tog snart slut. Då kom vår mamma  till undsättning. Hon gjorde i ordning en gröt av vatten och mjöl. Fiskarna var så glupska så hon fick fullt sjå med tillagningen.

Men ett, tu, tre så var det roliga slut. Inte ett enda litet napp mer. Men hela verandan full med fisk. Vi gav bort till grannar och traktens alla hönsägare. På Nickebos restaurang, som vi bodde närmaste granne med, blev det inkokt braxen på menyn. Jag minns att ägarinnan, den snälla tant Kässel, betalade oss barn styckvis för firrarna. Veckopengen var ej uppfunnen då, så vi var ju jätteglada att få en slant till godis.

Ett par dagar efter vårt fiskeäventyr steg vattnet ytterligare. Det var spännande men inte så roligt. Det flöt mindre hus och uthus förbi på älven, men värst av allt var det med djuren. Det var grisar, kor och kalvar, även hästar och en fölunge såg vi en gång.

Älven steg dock inte så högt som 1916. Vi hade en stor gran på tomten. Högt uppe på stammen var målat en röd ring samt årtalet 1916. Vi bodde ej där då men fick omtalat att till det märket var vattenståndet detta år. Pappa målade en ring för år 1924. Undrar om de röda ringarna finns kvar?

Kanske blir det en ny ring i år? Men allt är nog borta, både träd och vattenmärken. Jag som undrar och minns är en värmlandstös, född 1911, som i 65 år bott i Stockholmstrakten, men till Värmland mitt kära barndomsland jag längtar ännu ibland!

Kommentar: Denna fantastiska berättelse skrevs på 1980-talet av Alice Allstrand (1911-2005), då bosatt i Enebyberg utanför Stockholm, som en insändare till Hemmets Veckotidning. Här på den Historiska Karlstadbloggen hamnade den i november 2011 tack vare Alices döttrar Anita Andersson och Siv Hermansson. Via dem har jag också fått veta att huset de bodde i, liksom de vackra grannhusen, i synnerligen smakfullt designad tidstypisk jugendstil, var uppförda av Alice pappa, byggmästaren Anders Valfrid Andersson. Jag tackar för denna information och för den målande berättelsen och hoppas ni hör av er till mig nästa gång ni besöker er mammas barndomsstad. Än nappar braxen i  Råtorp och under stundom stiger den mäktiga Klarälven än idag över sina brädder. Dock inte i den omfattning som innan regleringarna i begynnelsen av 1900-talet.

Karlstad. Översvämning vid Ladugårdsbacken å Herrgården. Men vilken är Herrgården?

Översvämning på ladugårdsbacken någon gång i 1900-talets början. Men var?

På Traderas vykortsauktioner snubblar jag ständigt över nya intressanta pusselbitar som hjälper mig forma bilden av det gamla Karlstad. Bilden ovan har rubriken ”Översvämning vid Ladugårdsbacken å Herrgården”. Men vilken herrgård är det månne vi befinner oss på?

Genom århundradena har det i Karlstad med omnejd funnits mängder av sk Herrgårdar. Inte sällan var de benämningar vi idag ser som stadsdelar, som Marieberg, Strand, Sundsta och Romstad, ursprungligen namn på stora gårdar, sk Herrgårdar. Somliga finns kvar än idag. Andra är försvunna. Rivna eller nedbrunna.

Men vilken är då den herrgård vars gårdsplan vi ser översvämmad av vårfloden på bilden ovan? Och vem är personerna på bilden? Kanske kan någon av bloggens läsare hjälpa oss att lösa den gåtan. Klicka på bilden för att se den i större format.

PS. Stort tack till Göran Heijtz på Nova Stamps i Stockholm som generöst scannade och skickade bilden till mig. Förhoppningsvis dyker den även upp i en planerad framtida publikation med historiska Karlstadsbilder. DS

Vem kan motstå denna charmiga uppsyn? Gammalt fotografi taget av Arvid Kjerling

På loppisar och auktioner, både fysiska sådana och på webben, dyker det med jämna mellanrum upp gamla fotografier, tagna i någon av de fotoateljéer som funnits i Karlstad under åren. I synnerhet de riktigt gamla fotona, monterade på tjock kartong och med fotografens namn i sirlig skrift, inte sällan i silver eller guld, fortsätter att attrahera köpare. Varför? Kan man undra.

Kanske är det fotografiernas lyxiga utformning. Eller kanske är det för att de gamla bilderna sätter igång vår fantasi. Vem var människorna på bilderna? De som tittar mot oss uppklädda för fototillfället. Hur gick det för dem? Hur blev deras liv? Människor har i alla tider varit intresserade av foton på andra människor. Då som nu. Som bilden på den charmige lille rackaren på bilden ovan, förevigad i fotograf Arvid Kjerlings fotografi-atelier på Drottningatan 5 i Karlstad någon gång i början av 1900-talet.

10 bilder av Wermlandsbanken. Ett bankpalats som gör skäl för sitt epitet.

Mitt för stora torget i Karlstad tronar en av de pampigaste byggnader som staden skådat, den gamla Wermlandsbanken. Banken uppfördes 1906-1908 efter ritningar av den skicklige arkitekten Ernst Stenhammar. Som traditionen bjöd vid denna tid blev den ett formligt inferno av överdåd. Inte för inte kallas bankhusen från denna tid för bankpalats. Få gör i så hög grad skäl för namnet som just Wermlandsbanken.

I mitten på 1990-talet lämnade banken lokalerna och Universitet fick ta över dem. Den pampiga bankhallen har sedan dess genomgått en ganska radikal ombyggnad till föreläsningssal. En ganska dålig sådan, om jag tillåts säga min egen mening. Mycket av den forna prakten finns emellertid bevarad. Som t ex de storslagna väggpanelerna i specialimporterad Hondurasmahogny.

1993 klassades byggnaden som Byggnadsminne. Starkare skydd kan en byggnad inte få mot förvanskning. Men, som vi vet här i Karlstad så betyder det tyvärr föga. På vår vackra Teater, jämte Kungliga Operan i Stockholm en av få intakta teatrar ritade av den kände arkitekten Axel Anderberg, har man nu tillåtit radikal exteriöra förändringar trots att även denna är Byggnadsminnesmärkt. Kulturmiljöer har tyvärr ingen hög status i Karlstad, trots att de vackra husen uppskattas stort såväl av Karlstadbor som turister.

I dagarna pratas det nu om planer på en saluhall i gamla Wermlandsbanken. Personligen är jag absolut för att öppna upp de vackra lokalerna för allmänheten att beskåda och njuta av. Men kanske lämpar den sig bättre för t ex klädbutik, typ Urban Outfitters underbara butik i av en gammal biosalong i Stockholm, eller som restaurang. Oavsett vad är det dock av yttersta vikt att byggnaden behandlas respektfullt och behålls intakt.

Bilderna i det här inlägget, tagna av den kände Karlstadfotografen Arvid Kjerling (kul länk), kommer från en gammal bildmapp som jag nyligen till min stora glädje fann på Tradera. Inom kort hoppas jag kunna återkomma med nytagna bilder ur samma vyer som dessa. Så får vi tillsammans chansen att göra en bedömning av hur väl man hittilldags lyckats med ambitionen att bevara denna ovärderliga del av Karlstads kulturhistoriska arv. Med en tydlig doft från de gamla bankpalatsens tid.

Wilhelm och Anna Nyström, Conrad Fristedt, Karlstads första bil och en skjuten orangutang.

Wilhelm och Anna Nyström i Karlstads första bil ute vid villan i Skattkärr

En webbplats som jag återkommer till gång efter annan är Värmlandsarkivs fantastiska fotodatabas med oändliga mängder historiska Karlstadbilder. Bland arkivbildarna finns Thyra Hane, vars man Axel Hane ägnade tid åt att dokumentera ”sitt” Karlstad, inte sällan utan en viss bitterhet över vad han upplevde var en skövling och förändring till det sämre.

Bilden ovan kommer från hans samlingar och av Hanes noteringar kan vi utläsa att paret i bilen, för övrigt Karlstads allra första, är direktör Wilhelm Nyström och hustrun Anna och att bilden är tagen vid deras vackra villa i Skattkärr. Övriga på bilden är bl a barnen Bo Nyström (i skolmössa) samt dottern Elesif. (Jag tror att familjen ägde och drev Nyströms Orgel- & Pianofabrik, men jag får återkomma om detta.)

Vänner på besök hos familjen Nyström i Skattkärr

I samma samling hittar jag ytterligare en bild tagen ute vid villan. I Hanes notering står ”Segerborg längst åt vänster, den tjocka damen är gamla fru Nyström, Wilhelm Nyström längst åt höger, i mitten står Conrad Fristedt, det var han som sköt orangutangen som fanns en gång på Gymnasiemuséet”.

Segerborg, till vänster på bilden, googlar jag mig till, hette Karl Hugo i förnamn och var bl a teckningslärare på Karlstad Högre Allmäna Läroverk, dvs dagens Tingvallagymnasium. Och känd Karlstad Karlstadprofil vid denna tid. Sedermera blev han överlärare och seminarieföreståndare vid Högre Konstindustriella skolan i Stockholm – numera Konstfack. När Segerborg 1949 firade sin 85-årsdag skrev tidskriften Teckningen, det officiella organet för Teckningslärarnas riksförbund, bl a ”Ingen torde ha haft ett så starkt inflytande på svensk teckningsundervisning som Hugo Segerborg.”

Mannen i mitten, Conrad Fristedt, orangutangskytten, var lektor och kollega till Segerborg på läroverket och undervisade bl a i biologi och kemi. Fristedts blivande svärfar, den rike markägaren Jonas Andersson från Trossnäs, lät 1899 bygga Sockerslottet i Karlstad då han fick vetskap om att dottern Ida skulle gifta sig med Fristedt. Anderssons ville ju att hans nygifta dotter skulle bo ståndsmässigt. Det unga paret blev sålunda det nyuppförda Sockerslottets första hyresgäster.

Men Conrad Fristedt var också zoolog, reste vida omkring och skrev böcker, som t ex ”På forskningsfärd. Minnen från en tvåårig vistelse bland Ceylons tamiler och singhaleser, Australiens kannibaler och Nya Zeelands maorer” utgiven 1891 på Bonniers förlag.

Månne det var då han fick sikte på orangutangen?

Gåtan är löst. Hotell Kung Carl under uppförande, fotograferat av Anna Ollson.

Hotel Kung Carl, idag Duvanhuset, under uppförande. Foto Anna Ollson.

Fotografiet ovan fann jag på Tradera. Det visar en ännu icke helt färdigställd fastighet någonstans i Karlstad kring sekelskiftet. Men var? Jag lät frågan gå till bloggens läsare och vips kom svaret, från den skarpögde Claes Gustafsson. Detta är det idag rivna och oerhört vackra Hotel Kung Carl, i hörnet av Hamngatan och Järnvägsgatan, under byggnation. Idag står här det något mindre pampiga Duvanhuset.

Samma hus, Hotel Kung Carl, färdigställt. En pampig syn för hitresta tågresenärer.

Nu när vi klarat ut den saken så låt mig berätta litet om fotografen, Anna Ollson, en av stadens allra största och flitigaste fotografer. Anna Ollson föddes 1841 i Grava församling och började inom fotografyrket vid 23 års ålder. Hon var sedan verksam som fotograf under större delen av sitt liv. I en artikel införd i Nya Wermlands-Tidningen 1924 skriver Carl Wilhelm Bromander ”Ännu är fröken Ollson dagligen flitigt sysselsatt i sin atelier och är vid sina 83 år helt säkert den äldsta utövaren av fotografyrket i vårt land, kanske i hela världen”.

Läs mer om Anna Ollson här. Läs mer om Hotel Kung Carl här.

Möte i söndagsskolans syförening i Vålberg 1914

Möte i söndagsskolans syförening i Vålberg 1914.

Då och då roar jag mig med att botanisera bland vykortsauktionerna på Tradera. Ibland köper jag ett och annat. Men mest kikar jag jag bara runt för mitt eget höga nöjes skull. Och för att hitta nya foton att skriva  om här på bloggen förstås. Bilden ovan är ett alldeles nytt fynd. Ett slitet, men, tycker i alla fall jag, väldigt vackert fotografi.

Av informationen på auktionen kan jag utläsa att den härrör från ett möte i söndagsskolans syförening i Vålberg 1914. 13 kvinnor och en man blickar mot oss, eller fotografen, detta år för snart 100 år sedan. Samma år som första världskriget bryter ut i Europa. Vem som tog bilden eller vem människorna på bilden är framgår inte. Inte heller i vilken lokal det är taget. Kanske vet du mer?

Nycklar till stadens förflutna. Karta över Karlstad strax före förra sekelskiftet.

Karlstad i slutet av 1800-talet. Klicka för större format.

Gamla kartor fascinerar mig. De är ovärderliga nycklar till kunskap om stadens förflutna. Senaste fyndet jag gjort i den vägen är kartan ovan, ur Nordisk Familjebok, som visar hur Karlstad såg ut i slutet av 1800-talet. Här är alla stadens offentliga byggnader vid denna tid utmärkta. Liksom större fabriksanläggningar. Och parker.

Här kan också stadens tänkta framväxt utläsas. Fyllda grå kvarter visar sådana som redan är utbyggda. Streckade men inte ifyllda visar planerade. Så kan man t ex se hur hela Klara var tänkt att byggas ut som en levande stadsdel i kvartersform. En alldeles naturlig och bra stadsplanetanke som tyvärr aldrig genomfördes fullt ut. Istället drogs stora infarten rätt genom området och så byggdes Karolinen. Och i ett enda trollslag begränsades Karlstads utbyggnadsmöjligheter i denna intressanta riktning radikalt.

Gasverket och gasklockorna på Kvarnberget. Vy mot dagens Karolinen..

Vidare kan man se den ursprungliga omfattningen på Stadsträdgården som vid denna tid sträckte sig långt in på dagens Tullholmen. Rester av den långa alléns sträckning på Tullholmen kapades helt okänsligt så sent som här om året. Här syns också parken framför Wåxnäs Herrgård med sina vindlande, grusade (kan man anta) gångar samt Vågmästarbostaden med sin många gånger genom åren omskrivna stora trädgård. Även här skövlades de sista resterna av den gamla trädgården märkligt nog så sent som här om året.

Jag kan inte låta bli att fundera över över dessa saker samt kring hur staden sett ut om fler av de pampiga och välbyggda offentliga byggnaderna och fabrikslokalerna som redovisas på kartan bevarats in i vårt tid. Som Gasverket med gasklockorna på Kvarnberget och vid Sjötullen, Elverket i Haga, Vattenverket på Sandgrund, Södra skolan och Folkskoleseminariet på Drottninggatan, Mejeriet på Våxnäsgatan, Karlstads Bryggeri på Herrgårdsgatan, Tullhuset i Inre Hamn eller Östra Station på Herrhagen.

Bergsons klädvaruhus på Herrhagen

Det forna Bergsonhuset i hörnet av Värmlandsgatan och Herrhagsgatan.

På den utmärkta FacebooksidanHerrhagen in my heart” samlar medlemmarna minnen i text och bild från sin tid på Herrhagen och ett besök på sidan rekommenderas varmt. I gruppens fantastiska bildarkiv snubblar jag över bilden ovan, på Bergsons Klädvaruhus, beläget i hörnet Herrhagsgatan och Värmlandsgatan.

Under första halvan av 1980-talet bodde jag själv på Värmlandsgatan och jag minns därför det vackra huset med sin karaktäristiska avskurna gavel mycket väl. Bland annat besökte jag en gång ett segelmakeri, Waernhoff tror jag det hette, som – om jag inte fullkomligt missminner mig – höll till på fastighetens gigantiska och synnerligen vackra vind.

Bergsons – eller AB B. Bergson & Söner – som firman egentligen hette, hade verksamhet åren 1900–1968, och var under sin tid en av landets största konfektionsfabriker för herr- och damkläder. Kvaliteten var i toppklass och varumärkena ”Örnkläder” och ”Eagle” var välkända långt utanför provinsen. Mer än 350 personer arbetade i företaget vid andra världskrigets början. Firman gick i arv i tre generationer av Bergsons och flera av dem var välbekanta namn i det dåtida Karlstad, som t ex Isak Bergson, känd revyförfattare samt agent och nära vän med konstären Gustav Fjæstad.

HSBs nybygge på platsen där Bergsonhuset stod. Bild från hitta.se

Av någon outgrundlig anledning lät man kring 1990 riva det vackra och sällsynt gediget byggda Bergsonhuset och lät istället uppföra en till den yttre formen påminnande ny byggnad, innehållande bostadsrätter. Den nya, som står där än idag, är dock fjärran från lika ståtlig som sin föregångare på platsen. Åtminstone i mina ögon.

Vatten. Stan är full av vatten….

Översvämningen 1916. Södra Klaragatan/Sandbäcksgatan. Klicka för större bild.

I dessa tider av miljöhot och klimatförändringar talas det mycket om översvämningsrisk här i Karlstad. Och visst är just risken för översvämning en del av priset man betalar för vattennärheten. Karlstad har genom historien drabbats svårt av flera stora översvämningar. Senast var det under 1950-talet då två stora översvämningar lade stora delar av Karlstad under vatten 1957 och 1959.

Den största i mannaminne drabbade dock staden i maj år 1916 och det är från den som hovfotograf Karl Nyströms bild ovan härstammar. Bilden visar Södra Klaragatans östra ände ut mot Sandbäcksgatan och vi kan se hur Klarälven svämmat över sina bräddar och rinner en bra bit in i kvarteret, till barnens förtjusning och de vuxnas förfäran.

Hagaborg 1916. Båt var enda sättet att ta sig fram. Klicka för större bild.

Och även om innerstaden drabbades hårt så var det ändå några av stadens mer perifera områden som led störst skada. I vissa av dem lades gatorna helt under vatten. Bilden ovan är tagen på Hagaborg, från Kroppkärrsvägen ner mot Vänerslundsgatan, där enda sättet att ta sig fram var med båt. Inte sällan var det just denna i mina ögon lite speciella typ av flatbottnade ekor man tog sig fram med.

Vill du läsa fler inlägg om översvämningen 1916? Klicka här.