Etikettarkiv: herrhagen

Bergsons klädvaruhus på Herrhagen

Det forna Bergsonhuset i hörnet av Värmlandsgatan och Herrhagsgatan.

På den utmärkta FacebooksidanHerrhagen in my heart” samlar medlemmarna minnen i text och bild från sin tid på Herrhagen och ett besök på sidan rekommenderas varmt. I gruppens fantastiska bildarkiv snubblar jag över bilden ovan, på Bergsons Klädvaruhus, beläget i hörnet Herrhagsgatan och Värmlandsgatan.

Under första halvan av 1980-talet bodde jag själv på Värmlandsgatan och jag minns därför det vackra huset med sin karaktäristiska avskurna gavel mycket väl. Bland annat besökte jag en gång ett segelmakeri, Waernhoff tror jag det hette, som – om jag inte fullkomligt missminner mig – höll till på fastighetens gigantiska och synnerligen vackra vind.

Bergsons – eller AB B. Bergson & Söner – som firman egentligen hette, hade verksamhet åren 1900–1968, och var under sin tid en av landets största konfektionsfabriker för herr- och damkläder. Kvaliteten var i toppklass och varumärkena ”Örnkläder” och ”Eagle” var välkända långt utanför provinsen. Mer än 350 personer arbetade i företaget vid andra världskrigets början. Firman gick i arv i tre generationer av Bergsons och flera av dem var välbekanta namn i det dåtida Karlstad, som t ex Isak Bergson, känd revyförfattare samt agent och nära vän med konstären Gustav Fjæstad.

HSBs nybygge på platsen där Bergsonhuset stod. Bild från hitta.se

Av någon outgrundlig anledning lät man kring 1990 riva det vackra och sällsynt gediget byggda Bergsonhuset och lät istället uppföra en till den yttre formen påminnande ny byggnad, innehållande bostadsrätter. Den nya, som står där än idag, är dock fjärran från lika ståtlig som sin föregångare på platsen. Åtminstone i mina ögon.

Annonser

Karlstads Mekaniska Werkstad och dess grundare Gustav Adolf Andersson.

KMWs industrilokaler i Karlstad, en få kvarvarande industrimiljöer från 1800-talets Karlstad.

I kvarteret Gjutaren på Herrhagen finns några av de gamla industribyggnaderna från Karlstads Mekaniska Werkstad (KMW) kvar, men idag med nytt innehåll. I det som en gång var det gamla gjuteriet huserar t ex idag Nöjesfabriken. Och i en annan kulturföreningen Gjuteriet.

KMWs kontor och gjuteri på Herrhagen. Till höger KMWs vackra disponentbostad som revs 1924.

När KMW grundades 1860 av fabrikören Gustaf Adolf Andersson, som f ö står staty på Hagatorget, var Karlstad en liten stad med ca 4 500 innevånare. Verksamheten bestod från början av en repslagarbana (därav Repslagargatan) och en mindre smedja med gjuteri där man tillverkade kokkärl, stekpannor, kaminer, spisar, takfönster, trädgårdssoffor och liknande gjutgods.

KMWs kontorspersonal på ett gruppfoto framför tjänstemannakontoret år 1925.

Verkstäderna byggdes successivt ut och år 1900 var antalet arbetare över 300 och produktionen innefattade även ångbåtarna ”Selma Lagerlöf” och ”Gösta Berling” som kom att trafikera Fryken. 1902 specialicerade KMW sig enbart på maskiner för trämasse- och pappersindustrin och 1916-1917 utvidgades verkstaden med laboratorium för utveckling av nya maskintyper.

KMW var arbetsplats för mängder av Karlstadbor. Här ett gruppfoto från 1925.

Att ha en så omfattande industri mitt i den framväxande staden blev emellertid med tiden både olämpligt och opraktiskt. 1949 flyttade man till nyinvigda lokaler på Lamberget. Och Gustav Adolf Anderssons företag växte vidare till en gigantisk koncern. Men först 1970 lämnade man lokalerna på Herrhagen helt och Karlstad Kommun köpte dem.

KMW, vackra grannhuset Mariedal 8 samt den nybyggda Ankersbroa.

Idag finns tyvärr få av Karlstads en gång många, ofta pampiga industribyggnader från 1800-talet kvar. Stadens mejerier, bryggerier, vattenverk, vattentorn, gasverk, gasklockor, tobaksfabriker och tågstationer har nästan undantagslöst fallit offer för grävskopornas käftar. KMWs gamla industrilokaler på Herrhagen är ett glädjande undantag. Trots att de i vissa avseenden behandlats ganska okänsligt så står de där, än idag, och påminner oss stressade 2000-talsmänniskor om hur en svindlande industriepok en gång tog sin början i 1800-talets Karlstad.

I år, 2010, firar KMW sitt 150-årsjubileum. Och vi har den stora äran att få gratulera.

Årtal i KMW:s/Metsos historia:
• 1860 startar Gustaf Adolf Andersson en verkstad på Herrhagen.
• 1871 bildas AB Carlstads Mekaniska Werkstad.
• 1895 levereras den första yankeecylindern till Göteborgs Pappersbruk.
• 1897 köper KMW Kristinehamns Mekaniska Werkstad.
• 1936 köps KMW av Johnson-koncernen.
• 1949 byggs företagets nya gjuteri på Lamberget.
• 1984 invigs nya huvudkontoret på Lamberget.
• 1986 delas KMW och finska Valmet köper pappersmaskindelen.
• 1999 företagen Valmet och Rauma slås samman och bildar Metso.
• 2001 byter Karlstadsdelen namn till Metso Paper Karlstad AB.
• 2010 firar KMW/Metso 150-årsjubileum.

Bilderna kommer från Värmlandsarkivs bildarkiv samt Facebooksidan ”Herrhagen in my heart

Här bor jag! Vy från hamnen mot Herrhagsberget vid 1900-talets början

Turbåten Vålösund i hamnbassängen med träslotten på Herrhagsberget i bakgrunden

Turbåten Vålösund i hamnbassängen med träslotten på Herrhagsberget i bakgrunden.

På det här underbara vykortet ser vi turbåten Vålösund stäva ut genom hamnbassängen i Inre Hamn, på väg ut mot Vänern och öppet vatten någon gång i början av 1900-talet. Kanske på väg just mot Vålösundet. Vem vet.

Herrhagsbergets sluttning ner mot Pråmkanalen var vid denna tid en idyll i Karlstad, med mängder av vackra villor med tomter som sträckte sig ner mot vattnet. Ofta avslutades med en båtbrygga ut i vattnet. Dagens Strandvägen drogs fram först långt senare, och skilde då fastigheterna från vattenkontakten.

På bilden ser vi från vänster den Olsénska Tobaksfabriken uppförd 1865/66 och riven 1956. Sedan uppe på Herrhagsbergets topp Vattentornet från 1888 som fick detta, dagens, utseende efter en höjning med 8,2 meter år 1904 i samband med uppförandet av vattenverket på Sandgrund (idag rivet).

Snett nedanför och framför ligger det enormt vackra träslottet som brutalt revs i mitten av 1980-talet, trots att det var alldeles nyutpekat som kulturhistoriskt intressant och bevaransvärt i Karlstad Kommuns rykande färska kulturmiljöinventering från 1984. Där hade vykortets avsändare uppenbarligen privilegiet att bo i en av tornlägenheterna. Tyvärr vet jag i skrivande stund väldigt lite om huset.

Allt jag vet är att det byggdes 1903 och att det under 1960-talet ägdes av byggmästare John Westlund som fått det på köpet när han köpte tomten ovanför Nermanska villan (se nedan). John Westlund var son till Olof Westlund som en gång startade Kanikenässågen. Själv minns jag hur jag hjälpte två trevliga äldre systrar, Erna och Svea Sjöberg, att flytta ut från Ernas lägenhet där i mitten på 1980-talet, när jag själv som 20-åring var ute och letade lägenhet. De var då, om jag inte minns fel, de sista hyresgästerna.

Karlstad var en gång rikt på pampiga träslott som detta, men idag finns, efter att allt för hårdhänta rivningar tillåtits, endast en knapp handfull kvar, utspridda i olika stadsdelar.

Ytterligare till höger, längre ner i slänten, ligger ett hus som ursprungligen kallades Dalmanska Villan efter kartografen C.E.Dahlman som lät uppföra huset 1861. Senare ägdes huset av flera namnkunniga Karlstadbor och kallade en tid även för Hedbäckska Slottet efter ingenjören A.M. Hedbäck som bebodde det en tid.

Från 1933 beboddes det av konsul Åke Nerman som lät kosta på huset rejält. Huset kallades vid denna tid följdaktligen för Nermanska Villan. I samarbete med bl a trädgårdsdirektör Edvard Jacobson byggde Åke Nerman upp blomsteranläggningar, gräsmattor och terrasser runt huset, och ner mot pråmkanalen, något som sedan bl a livligt beundrades av deltagarna i den internationella trädgårdskongressen i Karlstad i juli 1952. Senare byggdes även en swimmingpool till och nog hade det vid denna tid något slottslikt över sig.

Några decennier senare hade huset till många Karlstadbors förfäran tyvärr förfallit svårt. Det ägdes då av Åkes son Måns Nerman och hyrdes bland annat ut som ungkarlshotell. Efter att under en period ha stått tomt eldhärjades det till slut, varefter det revs. Och en av Karlstads genom tiderna allra vackraste och mest beundrade villor gick i graven.

Glasbruket på Herrhagen.

Glasbruket på Herrhagen.

På bilden ovan, och längst till höger på det översta kortet i detta inlägg ser vi så glasbruket, ursprungligen uppfört av Karlstads Glasbruks AB år 1897. Bruket eldhärjades emellertid redan på midsommarafton 1904 och det dröjde ett helt år innan det ”nya glasbruket” stod på plats. Och det är detta bruk vi ser på bilden.

Glasbruket köptes 1918, tillsammans med allt vad glasbruk hette här i landet, upp av en enda stor koncern, AB Svenska Fönsterglasfabriken. Redan 1922 gick koncernen dock i konkurs. Glasbruket drevs sedan vidare i privat ägo fram till 1929 då konkurrensen från utländskt, maskinellt tillverkat glas slog ut det inhemska manuellt tillverkade glaset. Namnet Glasberget lever dock kvar än i våra dagar och härstammar just från glasbrukets dagar.

Så nu vet du det 🙂

Historien om Karamellen och Kolan, och om tändsticksfabriken på Herrhagen

På en alldeles utmärkt sida skriven av tändstickshistorieexperten Thore Gustavsson i Åkersberga hittar jag den spännande historien om tändsticksfabriken på Herrhagen. Carlstad Tändsticksfabrik AB startades 1874 och fabriken byggdes på Herrhagsberget, där höghusen på glasberget idag står, och var en pampig tvåvåningsbyggnad i bränt tegel med höga vackra fönster. Initiativtagare till tändsticksfabriken var Gustaf Adolf Andersson, mera känd som grundare av Karlstads Mekaniska Verkstad.

Tillverkningen av säkerhetständstickor kom igång först i slutet av året. Ett av problemen var att få tag i arbetare till fabriken, men genom rekrytering av erfarna tändsticksarbetare från Jönköping och via ett avtal med myndigheterna som innebar att även fångarna på länsfängelset kunde hjälpa till med asktillverkningen, löste man den problematiken under fabrikens första år. Även hemmafruar anlitades efter hand. Det berättas att det i fabriken satt flickor i långa rader och stoppade tändstickor i askarna. Arbetstakten var hög och arbetstiden 12 timmar om dagen, sex dagar i veckan.

1885 gick den för fulla muggar med över 150 anställda som arbetade i flera skift. Tillverkningen skeppades till ägarna i England och sedan vidare ut i vida världen, bland annat till Japan och Kina. Men, säg det som varar för evigt. Redan samma år fick företaget ekonomiska problem, gick i konkurs och tillverkningen lades ned.

I tändsticksfabrikens lokaler startade några år senare, i mitten på 1890-talet, istället en ny verksamhet – en karamellfabrik. Något som gladde inte minst de yngre Karlstadborna. I början på 1900-talet när även denna tillverkning fått problem och lagts ner byggdes huset istället om till bostäder, med adress Karlagatan 11. I folkmun döptes husen på grund av sin historia snabbt till Karamellen och Kolan.

Många var de generationer av barn som föddes och växte upp i och kring Karamellen och Kolan. Men, allting har ett slut, och 1968 revs den gamla tändsticksfabriken så slutligen när höghusområdet Glasberget projekterades, det område som idag står på platsen. Men historien om Karamellen och Kolan, och om tändsticksfabriken på Herrhagen, den lever än.

Herrhagsparken och Herrhagsgatan, en gång en stadslik miljö

Herrhagsgatan längs Herrhagsparken, som den en gång såg ut.

Längs Herrhagsparkens östra sida löper Herrhagsgatan, eller gjorde det åtminstone en bra bit in på sjuttiotalet. Herrhagsgatan löpte då obruten från Herrhagens södra till dess norra ände. Och längs Herrhagsparken låg en rad vackra sekelskifteshus, vart och ett med sin alldeles egna arkitektoniska identitet.

Alla hade butiker och caféer i bottenvåningarna, och Herrhagsgatan fick här därför karaktären av en levande stadsgata, med puls och liv. Men så skulle de moderna stadsplanerarna blanda sig i leken. De två mitthusen revs och ersattes av ett trist, identitetslöst sjabrak helt utan den charm som dess två föregångare haft. Och gatan stängdes av för trafik längs parken och klipptes därmed av.

Den lilla stadsmiljökänsla som här förut funnits, den försvann som i ett trollslag. Men, hus går ju att riva, och gator går att öppna igen. Så kanske kan denna del av Herrhagen en dag återfå sin charm, och sin stadsmiljökänsla. Undrens tid är inte förbi.

PS. Kortet har jag fått av f.d. herrhagspojken Christer, idag bosatt utanför Oslo, där han jobbar som landskapsarkitekt. DS

Ankersbron, Malmströms Gård och historien om herrhagspojken Hugo Duhs

Pråmkanalsidyll vid Ankersbron år 1933.

Ankersbroa, hette den i folkmun. Bron som gick över Pråmkanalen och förenade Haga med Tingvallastaden. 16 trappsteg av järn ledde på varje sida upp till den plankklädda platån, hög nog för mindre segelbåtar att komma under. Emil Anker hette han som gav namn åt bron. Han var faktor och boktryckare på Karlstads-Tidningen.

Boktryckare Anker bodde på Herrhagen och lade in en motion om brons byggande till stadens fullmäktige 1914. Hans förslag gick igenom och Emil Anker fick på så vis en klart kortare promenadväg in till sin tidning som hade kontor på Södra Kyrkogatan. Idag är den gamla Ankersbron sedan länge borta, och ersatt av en nyare, mycket lägre bro. Och av någon konstig anledning förefaller hela kanalen mycket smalare, och klart skitigare, idag år 2008. Vad kan det komma sig tro?

Den lilla villan längst till vänster bakom bron har också sin historia. Den kallades Malmströms Gård. Här växte en yngling vid namn Hugo Duhs upp. Efter uppväxten flyttade han till Stockholm för att studera till civilingenjör. Sitt uppehälle finansierade han på gott värmländskt manér genom att uppträda som skådespelare. Hans specialitet var att tolka Gustaf Fröding och det var säkerligen därför han senare i livet skänkte staden den byst av Gustaf Fröding som än idag står i Museiparken i Karlstad. Hugo Duhs yrkeskarriär slutade som generalkonsul för Monaco och chef för konsulaten i Sverige. På fritiden var han ordförande i Kungliga Motorbåtsklubben. (Fakta från artikel i NWT)

Det stora, med omfattande snickarglädje dekorerade och synnerligen vackra, trähuset närmast bortom Malmströms Gård hette Axellska huset (tack Sven, se kommentar nedan). Längs kanalens östra kant låg en rad påkostade och pampiga villor av trä och sten. Idag är de alla rivna och ersatta av stora, höga s k lamellhus av tegel, och en gata, Strandvägen, har dragits fram längs kanalens östra sida, där trädgårdarna fordom anslöt ända ner mot vattnet, med bryggor och båtplatser.

Snickarglädjen, trädgårdarna, båtbryggorna och båtarna är historia. Den nya tiden skulle fram, och denna del av Herrhagen bytte ansikte. Från en småskalig, idyllisk sjöstad, till…..ja, till vadå?